-

Musken blev att högre ju närmare festen vi kom. Vi hälsade, kramade och skakade hand med dom vi mötte på vägen och alla verkade vara på bra humör. Vi ställde ifrån oss våra grejer och började dansa, det kändes otroligt skönt att bara få släppa loss lite! Efter att vi dansat 3 låtar började jag känna mig yr och lite illmående. Jag lugnade ner mig lite och tog några djupa andetag. Hämtade väskan för att sedan slänga spritflaskan i några buskar.

- Jävla skit grejer, aldrig mer! tänkte jag medans jag packade i sakerna som ramlade ur väskan när jag tog ut flaska. Jag börjar alltid må illa men fortsätter ändå. Men inte nu längre, det ska inte få gå lika långt som med mamma!

- Vart ska du Bieber?! Ropade Jonathan efter mig när jag började gå bort ifrån festen.

- Ska bara titta runt lite, ropade jag tillbaka över axeln och gick med snabbare steg bort mot stranden. 
Jag kände att jag mådde lite bättre nu när jag lugnat ner mig lite, men jag var fortfarande lite illamående. När jag kommit tillräckligt långt bort ifrån festen satte jag mig ner på stranden och tittade ut över havet. Jag kände hur jag blev lugnare och lugnare och mådde bättre och bättre. Nu var jag så nykter att jag kände hur rysningar gick längst ryggraden pga kylan. 

Jag la mig ner och tittade på stjärnhimlen. Man blir som hypnotiserad när man bara ligger ner och gör egna mönster utav stjärnorna. Jag kunde inte hindra mina tankar ifrån att ta språng. Mamma, konsär, karriär, pappa, pengar, smärta, varför, hopp var ord som snurrade runt i huvudet. 
- Får jag sätta mig ner? 
Jag hoppade till utav förvåning och chock. Jag hade inte hört eller sett att någon var i närheten. 
- Nå, får jag det?! Frågade rösten igen, som lät som en flicka.
- Eh, ja visst.. Svarade jag och satte mig upp, drog en hand genom håret.
- Störde jag? Frågade rösten.
- Nej.. absolut inte. Svarade jag.

Jag försökte urskilja i mörkret hur personen såg ut. Men det var otroligt svårt. Att det var en flicka, det förstog jag. Men varför kom hon hit och satte sig? Hur hade hon sett mig?

- Jag heter Rose, by the way! Sa flickan.

- Jaha, Jag heter Justin! Trevligt att.. råkas eller vad man ska säga. Skrattade jag fram.
- Haha dumbom! Jag sträcker faktiskt ut handen och förväntar mig att du ska skaka den som man gör när man presenterar sig! Skrattade Rose tillbaka.
- HAHA men oj, förlåt! Det är så mörkt, jag ser inte så bra. Försvarade jag mig själv och sträckte fram handen. Vi presenterade oss på nytt och skrattade sedan igen. Rose la sig ner och suckade lätt. 
- Visst är stjärnhimlen bland om det vackraste som finns? Sa hon efter att jag studerat hennes bröstkorg ta tre snabba andetag.
- Ja, det är det. Svarade jag och la mig ner igen. Vi låg så under tystnad ett tag. Tills jag såg i ögonvrån att Rose vände sitt ansikte mot mig. 
- Vad tänker på? Frågade hon.

- Inget speciellt, svarade jag och vände mitt ansikte mot hennes

- Jo, nånting är det väl! Berätta. Jag är nyfiken på dig. Sa Rose och fingrade på sitt hår.

- Hehe.. Ja alltså, visst tänkte jag på nånting. Men det var verkligen inget speciellt! Sa jag igen och log.

- Nehe.. Men.. berätta nånting om dig då, Justin, Sa Rose som vände sig om och vilade ansiktet på händerna.

Är det möjligt att hon inte vet att jag är Justin Bieber?! Hoppas. Det skull vara skönt att prata med någon som ser mig som vem som helst.. Någon som ser förbi mitt yttre och mitt förflutna, någon som är intreserad utav mig som privatperson, och inte Justin Bieber.

- Uhm. Tja, jag heter Justin, 17 år gammal, bor i radlägenhet med min mamma en bit härifrån, min pappa stack för ett år sedan, jag gillar att sjunga, spela fotboll, umgås med kompisar. Och om jag fick ändra två saker i hela världen så skulle jag ändra att jag förändrats så på sistonde, och sedan skulle jag ändra att allt gick åt helvete med min mamma, min familj och min karriär. Jag skulle vilja spola tillbaka tiden och bli lyckli...
Jag var tvungen att stanna mitt i meningen. Hur kan det här komma sig att jag ligger här på stranden med någon jag inte känner och berättar om mitt liv?! Det har aldrig hänt förut. Jag menar, jag har inte ens pratat speciellt mycket om det med Jonathan, som är min bästa vän. 

- Forstätt! Rose avbröt mina tankar.

- Hehe, men jag har inte så mycket mer att säga.. Svarade jag.

- Men avslutade bara sista meningen, sedan är jag nöjd!
- Tja, jag skulle väl vilja bli lycklig igen bara. Helt enkelt.. Svarade jag lite tyst.

- Bli det då! Det blir vad man gör det till vet du. Sa Rose och klappade mig på axeln.

- Hehe, ja det är sant. Men det är inte så lätt bara.. 
- Inte? Svarade Rose

- Nej.. men Förresten, hur såg du att jag satt här?! Frågade jag i hopp om att komma in på annat spår.

- Jag ville gå ifrån festen. Det är egentligen inget för mig, men mina vänner drog med mig ändå.

Precis när hon avslutat meningen stapplar  två fulla ungdomar förbi. Jag känner hur irriterad jag blir att dom förstör våran pratstund. Ungdomarna fnittrar och frågar vilka vi har här då. Dom lyser med varsin ficklampa på oss och jag kisar mot ljuset och vänder sedan bort ansiktet bort Rose. Jag känner hur hjärtat slår ett extra slag och hur hela jag fryser till is när jag ser henne. Rose möter min blick och ler. Jag drar efter andan, aldrig någonsin förut har jag sett något så vackert.

---